Some kind of Metabolism 

Some kind of Metabolism
exhibition entry


The Cave and the Tongue, the self houses echoes from all times, Aaaahh



 installation view opposite corner

Exhibition text by Åsa Cederqvist

We live in a time where you can be everywhere at the same time and when time and narration stretch and bend. We hover between extremes and human’s increased need for stimulation is boosted in step with the increased flow of impressions and quick rewards. Despite this high-tech development, our bodies and brains still react operationally and emotionally instinctively. The volatile and the stable at the same time. Through playing, studying knowledge production, personal development and by using expectations and excitement, I explore the importance of physical understanding and a non-rational, multi-layered communication. It's about creating spatial dramas and to explore co-creative processes, as well as making myself sensitive to what I call everyday magic.
Isn’t it fantastic that we know so much about many things but rarely are we given special education in what actually lies between the rational and the emotional? I am interested in what happens when we stretch a shape and pull it out and transform it into something new, through feeling. What you feel may not be rational, but the feeling is right! Or? Will I maybe get an answer to my wonders if I look really long into the pancake on the stove? Will I maybe  understand else something through squeezing the dough between my fingers?
In a way, this exhibition is aimed at a kind of piercing of our culture, what constitutes our culture. To be a body in a body, in an expectation, in a context. About what it's like to be a woman, mother and artist. To eat or to be eaten. The poet and author Ann Carson explained this about form so well in an interview * where she points to the Greek word morphé. She says:

“Each idea has a certain shape, and when I started to study Greek and I found the word morphē it was to me just the right word for that. Unlike ‘shape’ in English which falls a bit short, morphē in Greek means the ... plastic contours that an idea has inside all your senses when you grasp it the first moment, and it always seemed to me that a work should play out that same contour in its form. I can’t start writing something down until I get a sense of that – that morphē. And then it unfolds, I wouldn’t say naturally, but it unfolds gropingly by keeping only to the contours of that form whatever it is.”
I recognize Ann Carson's description so well in my pursuit of the work I do. How my sculptures, images and installations are created to show precisely this mobility within their own moving, set, contours. And are maybe the contours also set up by each viewer? For while every human being is a morph (form), we are irrevocably also part of a larger form, the shape of our world.

We should take care of the unexplainable, that which hard to list, or directly explain. Because just how selections streamlines in line with the fact that more and more spaces are being commercialized, am I afraid that we are depleting the earth in the same way as we are depleting our own creative intelligence and our capacity for humanity. If we are not careful, we will erode the multicultural and important bacterial floras needed to rebuild the body's defense against harmful attacks. We should be afraid of the cycle in which we operate and embrace the multifaceted and ambivalent.

Åsa Cederqvist, October 2018

---

* Anne Carson, interview by Michael Silverblatt, in Bookworm, National Public Radio, via KCRW, August 7, 1997, accessed May 17, 2011, http://www.kcrw.com/news-culture/shows/bookworm/anne-carson-2

installation view 

Gestures and Gaps IV

The Waterfall or the Enjoyable Decay

Body Double on Tounge

digital print on paper (edition 5+1 AP)

When Dough comes Handy
digital print on paper (edition 5+1 AP)

Utställningstext av Åsa Cederqvist
Vi lever i en tid där du kan vara överallt samtidigt och tiden och narrationen tänjs ut och böjs. Vi svävar mellan ytterligheter och människans ökade behov av stimulans skruvas upp i takt med det ökade flödet av intryck och snabba belöningar. Trots denna högteknologiska utveckling reagerar våra kroppar och hjärnor fortfarande driftstyrt och känslomässigt instinktivt. Det flyktiga och det stabila samtidigt. Genom att leka, studera kunskapsproduktion, personlig utveckling och ett användande av förväntningar och spänning, utforskar jag betydelsen av fysisk förståelse och en icke-rationell, flerskiktad kommunikation. Det handlar om att skapa rumsliga draman och utforska medskapande processer, samt göra sig känslig vad jag kallar vardagens magi.

Visst är det fantastiskt att vi vet så mycket om många saker men sällan ges vi särskilt utbildning i det som faktiskt ligger mellan det rationella och det emotionella? Jag är intresserad av vad som händer när vi töjer på en form och drar ut på den och omformar det till något nytt, på känsla. Det du känner kanske inte är rationellt, men känslan är ju riktig! Eller? Kan jag kanske få ett svar på mina undringar om jag tittar riktigt länge in i pannkakan på spisen? Kanske kan jag förstå någonting medan jag kramar degen mellan mina fingrar?

På sätt och vis syftar hela utställningen till ett slags genomborrande av vår kultur, det som utgör vår kultur. Att vara en kropp i en kropp, i en förväntan, i ett sammanhang. Om hur det är att vara kvinna, mamma, och konstnär. Att äta eller ätas. Poeten och författaren Ann Carson förklarade detta kring form så bra då hon i en intervju* pekar på det grekiska ordet morphé. Hon säger: ”Varje idé har en sorts form, och när jag började studera grekiska och hittade ordet morphé var det precis det ordet jag letat efter. Till skillnad från ordet ’shape’ i engelskan (jfr. ’form’ i svenskan) som känns rätt svävt, bildar grekiskans morphé mer.. de plastiska konturer som en idé har inuti alla dina sinnen när du snuddar vid idén för första gången, och det är alltid den typen av plasticitet jag strävat efter i ett verk. Jag kan inte börja skriva ner någonting innan jag får en känsla av just det - dess morphé. Och sen vecklas det ut, jag kan inte säga naturligt, men det vecklas ut trevande genom att hålla sig inom dessa plastiska, formbara konturer som utgör dess form, vad den än är.” (fritt översatt från eng.)

Jag känner igen Ann Carsons beskrivning så väl i strävan jag har i de arbeten jag gör. De är till för att visa på just denna rörlighet inom sina egna rörliga, uppsatta, konturer. Och konturerna sätts väl även upp av varje enskild betraktare? För samtidigt som varje människa utgör en morphé (form) är vi oåterkalleligt också del i en större form, formen av vår värld.

Vi skall vara rädda om det oförklarliga, det som inte går att lista, eller direkt förklara. För precis som urvalen strömlinjeformas i takt med att allt fler ytor kommersialiseras, så är jag rädd att vi utarmar jorden på samma sätt som vi utarmar vår kreativa intelligens och vår förmåga till medmänsklighet. Vi eroderar det multikulturella och de viktiga bakteriefloror som behövs för att återbygga kroppens försvar mot skadliga attacker. Vi ska vara rädda om det kretslopp inom vilket vi verkar och omfamna det mångbottnade och ambivalenta.

Åsa Cederqvist, October 2018

---

* Anne Carson, interview by Michael Silverblatt, in Bookworm, National Public Radio, via KCRW, August 7, 1997, accessed May 17, 2011, http://www.kcrw.com/news-culture/shows/bookworm/anne-carson-2